Charles Mansons sekten är ett väl omtalat ämne. När Emma Cline bestämde sig för att skriva som att hon är en av de unga flickorna som gick med i denna mördar-sekt är det svårt att inte bli intresserad av hennes bok ”Flickorna”.

Hon använder händelsen på ett sätt som får oss att förstå oss själva. Hon använder ett väldigt vårdat språk med inslag av psykologiska insikter. Hennes bok får oss att öppna ögonen för var det var som gjorde att unga kvinnor lät sig utnyttjas så obefintligt av Manson.

Handling

Huvudpersonen i Emmas Clines bok är en fjortonårig tjej med namn Evie Boyd. Hon längtar efter kärlek och frihet. Hennes person beskrivs på en sån precision att man vet hur porerna i hennes panna ser ut och hur hennes hjärna fungerar.

Man får på ett intressant och unikt sätt följa dessa unga flickor. Däremot, är det inte på ett förminskade sätt. Man förminskar inte deras kapacitet på grund av deras unga åldrar och heller inte på grund av deras val eller att de just är kvinnor. Det är en av de saker med handlingen som jag uppskattar mest. Unga kvinnor får vara unga kvinnor, och de får berätta sin historia på det sätt som de förtjänar att berätta den.

Språk

Sättet som Cline förklarar relationen i Mansons-sekten får oss att förstå dynamiken mellan alla inblandade. Vi får tydliga beskrivningar som med inlevelse beskriver spelen om makt, kampen mellan lojalitet och konkurrens samt beroendet som är nästintill ängsligt. Hon lever sig in i kvinnornas underordning, i deras mörker och klyftan mellan kvinnorna och männen.

Mitt betyg

Det bästa med den är boken tycker jag är att det inte blir ett klassiskt sago-slut. Boken är istället ärlig, rå och visar hur det faktiskt ser ut.

Den här boken är inte som andra klassiska deckarromaner, utan har istället någonting helt unikt och någonting helt nytt. Jag älskade varje sekund av denna bok och jag kan rekommendera alla att läsa denna.