Året var 2016 när författarinnan Linda Wolff vann Augustpriset med sin bok ”De polyglotta älskarna”. Den här boken väckte mitt intresse direkt och jag kan säga redan nu – jag blev inte besviken!

Handling

Boken är uppbyggd i tre delar. I den första följer man en kvinna vid namn Ellinor som kommer från Skåne. Här får man ta del av hennes bagage av misslyckade relationer och följa med när hon formulerar en kontakt-annons på en dejtingsida. Hennes napp blir en tjock, litteraturvetare med namnet Calisto som inte bara utsätter Ellinor för ett övergrepp första kvällen utan det visar sig också att han är gift.

I den andra delen av boken står Max Lamas i centrum, en man vars jakt på den perfekta kvinnan tar honom till Italien. Väl där möter han tre generationer kvinnor som han skriver om.

Den tredje delen berättas ur Lucrezia, den yngste av de tre generationer som Max Lamas skrev om. Allting hänger helt enkelt ihop. Ju mer man läser, desto mer förstår man kopplingarna mellan de olika karaktärerna. De är unika, spännande och norm brytande karaktärer som bidrar till en härlig läsupplevelse och som kanske har mer gemensamt än vad man först tror.

Språk och stil

Linda Wolff skriver om maktordningen mellan könen med en komplicerad, men lättförståelig prosa. Hon får läsaren att både älska och hata de karaktärer hon porträtterar. Tempot i boken är raskt, det är intensivt, klipskt och häftigt.

Hennes språk är olikt det språk man kan finna i annan typiskt svensk prosa. Hennes språk och stil är större än Sverige och är helt enkelt någonting helt annat. Jag finner det som något helt fantastiskt.

Mitt omdöme

Att läsa denna bok gick alldeles för snabbt. Det tog bara några dagar innan, mot förmodan, boken var färdigläst. Jag ville aldrig att den skulle ta slut. Jag ville leva kvar i Linas skickliga berättarteknik, leva kvar i handlingen, bland orden och meningarna som fick håren på mina armar att resa sig.

Men, som alla böcker – hade den ett slut. Så när sista sidan var läst var mitt betyg redan satt i sten. Precis som jag kände när jag läste Jens Lapidus – Top Dogg – är detta en riktig tiopoängare!