Självbiografier är en självklar favorit hos mig. Jag har tidigare skrivit om En droppe midnatt – Jason Diakités debutroman och blev därför inspirerad att tipsa om ytligare några härliga och spännande självbiografier.

Alla dessa självbiografier är väldigt nya och har kommit ut under de senaste tre, fyra månaderna. Hoppas ni finner någonting intressant att läsa!

10 år i Frihet – Natascha Kampush

När Natscha var tio år gammal blev hon kidnappad på väg till skolan. Hon blev inspärrad i en källare där hon satt i åtta år, innan hon till slut lyckades fly därifrån. I denna självbiografi berättar hon om livet med friheten. Hur hennes liv stundtals togs ifrån henne och hur alla möjligheter förvandlades till någonting helt annat. Hon beskriver hur svårt det är att anpassa sig till friheten. I hennes bok får vi följa hennes första år, då media bevakade varje andetag hon tog. Vi får följa sökandet av en egen identitet, om mörkret på insidan som fortfarande tyglar henne men också om tron på människans godhet.

Bara jag vet vem jag är – Sture Bergwall

Det var i juni 1991 som Sture Bergwall (även igenkänd som Thomas Quick), efter ett misslyckat bankrån, dömdes till psykiatrisk vård. Efter 24 år skrivs han ut och här berättar han för första gången med sina egna ord, sin historia. Han skriver om sina upplevelser, om terapin han gick i, om drogerna han tog och slutligen om de 30 mord han bekände – trots att han inte begått dem.

Löparens hjärta – Markus Torgeby

När Markus Torgeby är 20 år gammal bosätter han sig i en kåta, långt in i den jämtländska skogen. Han lever där under fyra år, helt och hållet som en eremit. I denna bok beskriver han vad som fick honom att lämna allt, hur det var att bo ensam i skogen och vad han lärde sig utav det. Boken handlar om att våga gå sin egen väg och att våga lita på kraften som finns inom oss.

När dagen gryr – Kjerstin Wegler

Denna bok handlar om Kjerstin Wegler som beskriver hennes uppväxt i Stockholms innerstad. Hon växte upp med sin mamma, pappa och syster. Under hela sin barndom var hon väldigt blyg och dessutom väldigt rädd. Främst för sin mamma. Rädslan för hennes egen mor ledde till att hon sökte både bekräftelse och trygghet på platser utanför hemmet. Det var inte förrän Kjerstin var 50 år gammal som hon insåg hur rädd hon var för sin egen mamma. Hur hennes jakt på tryggheten genom nya jobb och nya män, egentligen var ett resultat av rädslan.